när allt känns så tomt

När en människa som man ej trott skulle blekna bort i livet gör de så snabbt, så blir allt så svårt. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag ska säga. Vart är du?! hallå kan du börja förstå någon gång. Allt känns så tungt, samtidigt som saknaden är så otroligt stor, men endå finns de nästan som ett hat, en stor besvikelse att du aldrig kan förstå. Kan inte längre säga de där, de där som man aldrig vågar säga till någon annan, de var ju till dig jag ville säga det.
Du är inte längre med i mitt liv, vi gör inte samma saker, du ser inte vad jag gör längre. Du ser inte mig.
När tårarna från min kind rinner sakta ner, är de då du ska börja förstå? Du saknas i mig, du gör de. Men nu är tårarna ett täcken på inte av min lycka mera av sorgen, sorgen av att du bleknar.
Skrev ditt namn i duschen och tänkte på dig, samtidigt som ångan sakta gjorde att ditt namn försvann. Det var då jag började förstå. Du bleknar snabbare än vad du tror att du gör, för snabbt.
Har försökt, jag har försökt att berätta de för dig, men du har inte förstått. Du sa att du skulle anstränga dig mera. Att du inet skulle blekna igen. Jag har lärt mig att du inte klarar av att hålla de du lovade. De gör mig så besviken. Så besviken...

"du gav mig löften, du gav mig svek, du gav mig kärlek, men jag var vek"